Attraktioner Arkeologisk Museer och konstgallerier Utflykter Kultur- och Historieturer Tematiska Turer Natur- och Äventyrsresor Påskön, Spanska Isla de Pascua, även kallad Rapa Nui, är en chilensk beroende i östra Stilla havet. Det är den östligaste utposten i Polynesisk övärld. Den är känd för sina gigantiska stenstatyer. Ön ligger isolerad 1 900 kilometer öster om Pitcairn Island och 3 540 kilometer väster om Chile. Det bildar en triangel 22,5 kilometer lång och 11,3 kilometer bred, med en yta på 163 kvadratkilometer; dess högsta punkt, Berget Terevaka, är 600 meter över havsytan.
 
För de ursprungliga invånarna på ön kallas ön Rapa Nui (”Stora Rapa”) eller Te Pito te Henua (”Världens Navel”). De första europeiska besökarna, holländarna, döpte det till Paaseiland (”Påskön”) till minne av deras egen ankomstdag. Dess blandade befolkning är i huvudsak av polynesiskt ursprung; nästan alla bor i byn Hanga Roa vid den skyddade västkusten. Invånarantal (2002) 3 304; (2017) 7 750.


Påskönshuvuden 

Relief
Den lilla och kuperade ön är inte del av en sänkt landmassa utan är en typisk oceanisk hög ö bildad av vulkaner som stiger från havsbotten. Geologisk och oceanografisk bevis visar att ingen märkbar upphöjning eller sänkning av öns kustlinje har ägt rum sedan den senaste sänkningen av havsnivån, som inträffade för mindre än 10 000 år sedan. Tre utdöda vulkaner främst bestående av tuff (en porös sten bildad av kompakterade vulkaniska fragment) och sammanlänkade av sina egna lavaflöden ger ön dess karakteristiska triangelform. Parasitiska tuffkratrar och koner (dvs. kratrar och koner bildade på sidan av eller nära vulkaner efter att den ursprungliga öppningen har pluggats igen) är utspridda i landskapet, som annars domineras av eroderade lavafält där obsidian är vanligt förekommande.
 
De flesta av dessa fält är tätt packade med både stora och små klumpar av cellulosaveckor och tuffactionelava som är antingen svart eller rostfärgad. Stenfri ytmassa är gles; den är lämplig för omfattande odling främst i områdena Hanga Roa och Mataveri i sydväst, vid Vaihu och på slätten sydväst om vulkanen Rano Raraku, och på Poikehalvön i den östra delen av ön, som förhistoriskt rensades. Regn samlas i delvis marskig fyllda krasjssjöar Rano Kao, Rano Raraku och Rano Aroi. En intermittensström, matad av krasjssjön Rano Aroi, flyter nerför Berget Terevakas sluttningar innan den försvinner ner i den porösa marken. Vatten från den extremt djupa krasjssjön Rano Kao, som är cirka 915 meter bred, är led från Hanga Roa. Kusten bildas av mjuka, eroderade, askiga klippor, med en vertikal droppe på cirka 150 till 300 meter; klipporna är avbrutna av långa sträckor av låga, hårda och knotiga lavabildningar.
 
Det finns ingen naturlig hamn, men ankaret hittas utanför Hanga Roa vid västkusten; utanför Vinapu och Hotu-Iti vid sydkusten; och utanför Anakena och i Bahía la Perouse vid norra kusten. Notabelt bland de få små öar utanför kusten är Motu-Nui, Motu-Iti och Motu-Kaokao (som figurerade i en lokal fågelkult) nära sydvästspetsen. Den enda sanna sandstranden finns vid Anakena; de flesta andra stränder är av grus. Grottor florerar, många bestående av underjordiska rum som ansluts av smala tunnlar som sträcker sig långt in i lavabädden.